Preses Lars Löfgrens tal vid Värmländska Akademiens högtidssammanträde den 14 november 2002 på Karlstads teater.
1583 bildades i Italien en Akademi för det italienska språket. Den bar det lantliga namnet Academia della Crusca, Kruskaakademien. På akademins insignier fanns en liten enkel kvarn som bildornament. Här förmodar jag att det mjöl maldes som blev den kruska som kokades till en nyttig gröt för tankarna, vilka därmed blev klarkokta och icke grötiga. Man får förmoda att akademin innan kornen kunde malas också hade skilt agnarna från vetet. Hur detta skall gå till i akademiskt sammanhang är en sak att grunna på för varje akademi, så också för den värmländska. Kanske är det en akademis viktigaste uppgift.
Den italienska Kruskaakademien blev förebild för Franska Akademien som instiftades 1635 på Richelieus tid och som hade till uppgift att vårda franska språket och litteraturen. Den i sin tur inspirerade till den svenska Vitterhetsakademien och till Svenska Akademien, akademier som alla berömmer sig av att ha gammalt men ändå rent mjöl i påsen.
Academia della Crusca – ordet kruska är italienska och betyder kli; på 1920-talet kom frisksportarrörelsen och lanserade kruskagröten av vetekli med krossgryn av havre och korn och russin eller fikon, som serverades varm med mjölk och fruktmos. Om man åt en sådan gröt och dessutom gav Arne Tammer en kvart om dagen kunde man leva upp till det gamla grekiska idealet ”en sund själ i en sund kropp”. I början av 2000-talet har både den svenska kroppen och den svenska själen ändrat format och talesättet bör nu vara ”en rund själ i en rund kropp”.
De Kungl. svenska akademierna kom till på 1700-talet för att vara en spjutspets mot framtiden. En viktig egenskap är att en akademi skall vara självständig och oberoende och hävda sin integritet gentemot både politiska och kommersiella krafter.
Skilja agnarna från vetet.
Akademierna skall bildmässigt talat skilja agnarna från vetet. Det gamla bondesamhället lär oss en del om hur det går till i verkligheten. Man kan exempelvis tröska. Ett antal akademier har hamnat i ett evigt tröskande. Som preses är det min förhoppning att detta skall kunna undvikas i vår Värmländska akademi. Man kan med mera primitiva metoder samlas på logen och använda slaga och så att säga ”damma på” för att kornen skall falla ut. Många ögonvittnen har berättat om hur illa det numera är beställt med slagtekniken. Vid dagens lantbruksuniversitet i Ulltuna hålls kurser i äldre lantbruk, varvid studenterna får pröva på att tröska med slaga. Många återvänder blåslagna från denna övning, slagan har oftare träffat medtröskaren i huvudet med förödande resultat än den har träffat den skörd som gemensamt bärgats. Vi avser att ha en god slagteknik i Värmländska Akademien.
Att skilja agnarna från vetet är en beskrivning av den yttersta domen. Detta kan synas vara en lockande uppgift för en akademi, men en lockelse som bör undvikas. Värmlänningen Carl Henrik Martling, överhovpredikant emeritus och teologie doktor, behandlar uttrycket i en skrift om folkliga talesätt med biblisk bakgrund. Där finns ett flertal talesätt av intresse för en nybildad akademi, ”tala för döva öron, ”sätta någon på det hala” eller ”ha sitt på det torra”. Uttrycket ”skilja agnarna från vetet” finns faktiskt inte i Bibeln, däremot skiljer man i Matteusevangeliet fåren från getterna, något som denna akademi förhoppningsvis har varit lyckosam med redan i urvalet av sina första ledamöter.
Kastskovel kan också användas. Säden kastades traditionsenligt upp i luften, agnarna spreds för vinden eller kunde samlas i en hög som brändes. Så beskrivs tröskningen i Matteus 3:12: ”Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.”
Agnarna symboliserar en hel del mänsklig fåfänga, lätt
fånget och lätt förgånget, den blir till halm för vinden hos Job, ”virvlande
löv för stormen” hos Jesaja och till röken ur en skorsten hos Hosea.
Fåfänga och lättviktiga åsikter och tankar skall på detta sätt skiljas bort så
att vetekornet sedan kan malas till nyttig fibermat för kropp och själ. Men
också den bäste kan ha fel. Man sade förr: ”Bästa vetet har också agnar”,
vilket känns trösterikt för en akademi som står i begynnelsen av sin verksamhet.
Världen är ett större Värmland.
Värmländska Akademien vore inte värmländsk om den inte redan från början skiljer sig från mängden genom eget sinne, egen forskning och därav också egna val. Jag har funnit en helt annan förebild och föregångare för Värmländska Akademien än den Kruskaakademi som inspirerade till Franska och Svenska Akademierna.
Mitt val som förebild för Värmländska Akademien är en betydligt äldre Akademi, L´Académie des Jeux Floraux, som började redan 1323 under namnet Compagnie du Gai Sçavoir, Sällskapet för Glad Kunskap. Akademien stiftades av sju trubadurer i staden Toulouse för att upprätthålla och hylla trubadurdiktningen. Trubadurerna var skalder och musiker på 1100- och 1200-talen och de skapade en rik, ofta erotisk vislyrik, som byggde på riddarnas ideal och hyllade kvinnan. Men väl att märka: också kvinnor framträdde som trubadurer. Man diktade och sjöng på langue d´oc, den sydfranska dialekten av latin. Ett centrum var hovet i Avignon. Trubadur kommer av ordet trobar, som betyder finna. Jeux Floraux, blomsterfesterna, var en sorts festivaler för trubadurpoesin och trubadurerna kom ofta i sällskap med gycklare, joungeleurs, som deltog i framförandet. Språket fördes över till Italien och man säger att Dante ”nästan” skrev den gudomliga Komedin på langue d´oc. Petrarca tog med språket tillbaka till Avignon i sina sonetter när han kom dit i exil.
Trubadurernas Akademi är en akademi som med sin känsla för poesi, berättelse, musik, kärlek, livsglädje och skönhet iscensätter ett tidigt Värmland därnere i Södern. Äntligen har den efter många århundraden nått ända hit, där den hör hemma.
Av detta förstås att Värmländska Akademien inte ser sig som en begränsad lokal kulturinstitution. Snarare ser vi på världen som ett större Värmland, vilket stora delar av världen är på väg att upptäcka att den är. Och utan att ännu ha åstadkommit särskilt mycket kan vi ändå med fog påstå att Värmländska Akademien också är ett sällskap för glad kunskap. Detta vill vi förmedla inte bara när det gäller synen på historien och traditionen utan också i vår hållning till framtiden.
Vem lever i framtidens minne?
Petrarca hälsade Guillaume de Grimoard från Languedoc i Provence välkommen som ny påve i Avignon, Urban V. Påven vistades där av politiska skäl, men vår egen Birgitta Birgersdotter från Ulvåsa arbetade på att få den heliga stolen tillbaka till Rom för att få sin nya klosterregel godkänd. 1367 flyttade påven från Avignon till Rom och 1370 godkände han Birgittas klosterorden. Hennes vision var ett bättre samhälle, ”en ny vingård”. Hon helgonförklarades och sedan 1400-talet har hon varit en europeisk centralgestalt. I dag är hon ett av Europas tre kvinnliga skyddshelgon. Hon talar i sina berömda uppenbarelser om plikten att älska sin nästa genom praktisk och social verksamhet, om mannens och kvinnans jämställdhet, en modern kvinnosyn. Den heliga Birgitta hade kraft och övertygelse. Hon var realpolitiker, men vingårdens sötma var henne inte främmande. Nästa år firar vi 700-årsminnet av hennes födelse. Hon har levt vidare i framtidens minne.
Förr såg man inte på de stora hädangångna andarna som döda, utan som levande i de efterkommandes sinnen. Då existerade fortfarande tron på en evighet. Geijer och Tegnér kunde i den tanken glädja sig åt att de efter döden skulle leva i framtidens minne. Men evigheten har förtätats efterhand. Den är numera kortare än förr. Fröding beskriver den accelererande glömskan när han ser sin samtid som ett sagans Atlantis, världen som sjönk när guldet fick makt. Folket var ”härligt begåvat, sjunket, förfallet” men ändå ”sist till sin undergång bragt!” Han beskriver synen som om han vaggar fram i båt på Klarälven i dagens Karlstad:
”Staden, som sorlar från stranden,
står på en grund, som är lera och slam.
En gång går hav över landen,
går över städerna fram.
Över oss sorlar,
över oss gungar
folk av en främmande stam.”
Gunnar Ekelöf säger i sitt akademital 1958: ”Det är redan svårt att förstå de levande och det är ännu svårare att förstå de som är döda och annorlunda, de vilkas ögonhålor är tomma och vilkas ögon kanske är i färd med att förvandlas till pärlor.”
Vi har genom sekulariseringen börjat betrakta de döda som verkligen döda och på det sättet ser vi också deras andliga gärning som avslutad i och med döden. Varje stor andes marknadsmässiga lyskraft blir då synnerligen kort. Diktare som Geijer och Tegnér får finna sig i att sorteras ut ur läroplanerna. Lika illa kan det gå om man är värmländsk entreprenör och heter Ericsson och kommer från Långban eller Värmskog. Envishet och optimism har fört deras namn till världsrykte. Skall deras insatser nu snabbt föras bort från kulturbörsens aktielistor till förmån för snabbare uppgångar? På IT-bolaget Ericssons hemsida på Internet finns inte ett ord om Lars Magnus Ericsson, som genom sina innovationer gav bolaget både början och namn. Nästa år firar vi tvåhundraårsjubileet av John Ericssons födelse. Hans tekniska framgångar under livstiden var stora, men hans största idé har vi ännu inte hunnit ikapp. Den upptog ständigt hans tankar och gick ut på att driva motorer med direkt solenergi via koncentrerade speglar. Inte minst skulle bränslefattiga U-länder få en ny kraftkälla.
Hävdar vi den värmländska tanke som denna akademi vill göra gällande, att det är varje generations uppdrag att föra det mänskliga minnet av kunskap och kärlek vidare till kommande generationer, då har inte akademins tillblivelse varit förgäves.
Vi lever i en tid då man blir gammal men åldras fort. ”Vid 43 är man passé” skaldar Hasse Alfredson och kanske är vi den sista generation som hinner oroa sig för barnens framtid:
När man ser på hur barna växer opp och
står i
kan man undra om barna nå’nsin får det som vi,
om det finns jobb, om det finns mat,
om det är drägligt där dom bor.
Finns det får och kor och vatten och luft?
Får dom döttrar och söner?
Har dom dragspel och vals?
Har dom kvar bruna böner?
Har dom någonting alls?
Framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl,
men man hoppas att barna ändå får ett glas öl.
(Hans Alfredson)
Kommer barna i sin tur att minnas oss? En äldre
generation ser med missmod att tidningarnas nekrologer blir allt kortare och
publiceras så långt efter det att någon dött, att man måste påminna sig att
personen funnits. Minnet av de döda lever snart bara som en avlägsen sång
i ett sällan spelat skådespel:
Fem
famnar djupt
vilar din far
Korall blir hans ben i havets svall
Till pärlor förvandlas hans ögon
Ingenting förloras i havets ring
Hans kropp förändras till dyrbara ting
Sjöjungfrur ringer in hans tid
Kling …… klang ……
Lyssna, nu hör jag dem!
Kling …… klang …… frid
Kling …… klang …… frid
(Ur
Shakespeares Stormen)
Trubadurernas älgskog
Värmländska Akademien har just börjat sin verksamhet. Den kommer att med muntert allvar följa vår kulturs framsteg och tillkorta- kommanden. Vi skall notera stora händelser men också mindre rubriker, allt i vår strävan att skilja agnarna från vetet och älgarna från korna.
Den 8 oktober meddelade en av våra värmländska dagstidningar på förstasidan: ”Brunst en orsak till viltolyckorna.” Rubriken gav anledning till funderingar. På vilken sida om ratten befann sig månne brunsten? Artikelns fortsättning problematiserade ytterligare: – ”Kanske beror det på brunsttiden, kanske på att många jägare är ute och tittar till sina älgpass inför jaktstarten.” Vad som utspelas på vägar och jaktpass veckan innan jakten tycks utvisa att den värmländske mannens kärlek till älgen tar sig rent dionysiska uttryck. I det antika Grekland gick kvinnorna på lejonjakt rusiga av upphetsning över guden Dionysos närvaro och med tragiskt resultat, vilket vi kan avläsa i litteraturen. I Värmland tycks däremot både brunst och älgjakt sluta lyckligt enligt undersökningen. Av 1800 – 2000 möten per år har i snitt inte fler än ett till två hittills haft dödlig utgång. Skogsbruket lär visserligen vara på fallrepet på grund av älgarnas framfart, den värmländske trubadurens erotiska älgskogssång går däremot fortsatt mot en ljusnande framtid.
Med detta konstaterande avslutar jag som preses Värmländska Akademiens första korta verksamhetsår. Med förtröstan går Akademin in i sitt nästa.
Lars Löfgren