Finnskogen 
Rökstugan i Rikkenberg 
Spår efter finnarna i S:a Finnskoga
Finnskogen – ett världsarv?
Finnskogskulturen i Värmland, liksom i flera län på bägge sidor om den svensk-norska gränsen, har rönt gedigen uppmärksamhet av forskarsamhällena i Sverige, Finland och Norge, detta under mer än ett sekel. Skogsfinnarnas historia är även till sina huvuddrag välkänd för berörda hembygdsföreningar, ja även känd för en del av den värmländska allmänheten.
Värmland har ett försteg i detta sammanhang genom att så pass många rökstugor har bevarats och att den Mangskogsbördige Nils Keyland tidigt bedrev ett omfattande insamlings- och dokumentationsarbete för Nordiska museets räkning.
För några år sedan ställdes frågan om inte finnskogskulturen bättre skulle skyddas genom en världsarvsutnämning. Värmlands museum med dess av Torsby kommun stöttade Finnskogscentrum genomförde en gedigen förstudie som ett första steg på den långa vägen mot en plats på UNESCO:s världsarvslista.
Kort därefter inrättade länsstyrelsen en projektgrupp sammansatt av representanter för berörda delar av kulturlivet i Värmland, bland andra Värmländska Akademien. I projektgruppens ledning satt landshövdingen Kenneth Johansson och han lyckades, tillsammans med f.d. länsrådet Björn Sandborgh (ledamot av både Akademien och projektgruppen), att uppbringa ekonomiska medel för en fördjupande, treårig, förstudie i museets regi med de utsagda målen att klarlägga vad av finnskogskulturen som skall föreslås för världsarvslistan och röja vägen fram till riksantikvarieämbetets och regeringens fortsatta handläggning.
Värmländska Akademien valde, som ett svar på projektgruppens önskan om insatser från de i gruppen representerade organisationerna, att genomföra offentliga seminarier i de närmast berörda kommunerna. Dessa har under Bo Vahlnes ledning hittills under tre terminer hållits i Torsby, Sunne och Arvika (platserna har varit Sahlströmsgården samt församlingshemmen i Gräsmark och Mangskog) och intresset för seminarierna har hela tiden varit stigande. Akademien har vidare genom Björn Sandborgh deltagit i Torsby kommuns information gentemot dess hembygdsföreningar. En viktig förutsättning är nämligen att intresset för en världsarvsutnämning omfattas av en bred allmänhet. En diskussion om fortsättningen av seminarieserien i andra värmländska kommuner förs för närvarande inom Akademien. Den är även fortsatt företrädd inom den referensgrupp som står till förfogande för projektledaren inom museet.
Gotisk katedral – vad är det?
Notre-Dame-katedralen i Paris har eldhärjats. Begreppet gotisk katedral är plötsligt på ”allas” läppar. Det väcker frågor. Vad är en katedral? Vad innebär det att den är gotisk? Ordet katedral har sitt ursprung i latinets cathedra, som betyder lärostol. För oss som gick i den ”gamla” skolan var katedern ett givet inslag i klassrummets inredning. Den gav läraren auktoritet. I en biskops uppdrag ingår att vaka över läran i stiftet. En katedral är alltså en biskopskyrka från vilken biskopen utövar sitt uppdrag att tolka läran, inte att fastställa den. Ordet katedral har inget att med biskopskyrkans storlek att göra. Men likväl blev det angeläget för medeltidens biskopar att synligt manifestera sin auktoritet. Biskopens lärostol fick därför alltmer en pampig utformning.
Ordet gotisk är i detta sammanhang ursprungligen ett skällsord, Det vi kallar gotisk arkitektur växte fram under 1100- och 1200-talen med rötter i Frankrike och spred sig vidare till England och Tyskland. Under renässansens Italien blev denna byggnadsstil avspisad som barbariskt ful. Enligt dåtida uppfattning hade den vuxit fram i Tyskland vars invånare betraktades som goter. Alltså betecknades byggnadsstilen som gotiskt. Erfarenheten av gotisk invasioner i Italien var inte positiv. Det var först betydligt senare som man blev klar över att byggnadsstilen hade franskt ursprung.
Den gestalt i Frankrike som mest kommit att knytas till den gotiska arkitekturens utveckling är abboten Suger (1081–1151) vid klosterkyrkan St Denis (Frankrikes skyddshelgon) strax norr om Paris. Han stod kungahuset nära. Bl a var han rådgivare åt Ludvig VI. Dessutom var St Denis gravkyrka för de kungliga. Suger såg i den framväxande nya byggnadsstilen en möjlighet stärka såväl kyrkans som kungamaktens betydelse. Spetsbågetekniken gjorde det möjligt att skapa rum som flödade av ljus – gudomligt ljus – till skillnad från den vaxljusberoende och kompakta romanska stilen. Byggnadstekniken gjorde det också möjligt att bygga på höjden och därmed skapa ett rum som i högre grad uttryckte Guds storhet och majestät. Byggnadskonsten var underordnad ett teologiskt program. Med tiden kom de stora fönstren att prydas med glasmålningar som för betraktaren tydliggjorde hur den mänskliga tillvaron skulle tolkas. De romanska muralmålningarna efterträddes av glasmålningar i otroliga färgkaskader. Guds storhet gestaltades i ett rikt formspråk. Arkitektur och teologi kom att samverka på ett ömsesidigt konstruktivt sätt. Gotiken utvecklades till ett teologiskt idé- och maktprogram.
Den gotiska byggnadsstilen kom främst att prägla katedraler och andra kyrkor. Samtidens övriga monumentala byggnadsverk – borgar och liknande – var i huvudsak ett slags försvarsanläggningar och föga lämpade för den gotiska stilen. Ett tidigt exempel i Sverige på gotisk byggnadsstil finner vi i Uppsala domkyrka.
Inge Bredin