Akademiklubbans historia
När jag blev tillfrågad om jag, för Värmländska Akademiens räkning, kunde tänka mig att tillverka en mötesklubba, blev jag smickrad och var också snart på det klara med hur en sådan skulle se ut. Jag har under en lång tid sysselsatt mig med älgar i mitt dagliga liv, förutom blodtryckshöjande trafikmöten och angenämare sammanträffanden vid middagsbordet, har älgar i alla möjliga former och färger sett dagens ljus i min verkstad.
Skulpturerna, ofta bemålade i klara färger, har varit ett sätt att för mig komma till tals med det stora djuret. Bilden av älgen har i våra dagar reducerats till en kliché, använd i alla möjliga och omöjliga sammanhang (muggar, kepsar, logotyper, dekaler) och har blivit så utsliten, att Vägverkets stiliserade älgvarningsskyltar, kan kännas som en befrielse. Genom att göra de långa benen ännu längre, forma en schematisk kropp och måla skulpturen gul eller grön eller röd har jag gång på gång försökt att vinna tillbaka älgen till en plats i mitt medvetande, där den intar sin särställning som Skogens Konung.
Idén jag fick var att i klubbans skepnad försöka åstadkomma ett så lyckligt möte som möjligt mellan två ting, som representerar den region där vi lever och verkar. Älghuvudet hade jag redan och den andra delen var lätt att finna. Sett från luften framstår Värmland som en luden päls av skog med några gläntor här och där, som i Höljes, Karlstad och Lysvik. Och vilket redskap används av nästan alla i denna provins? Jo, yxan!
Sedan var det bara att sätta igång.
Yxskaftet och älghuvudet är gjorda i ett stycke. Kanske skulle furu vara det rätta virket i denna provins men, tänkte jag, här har vi nu en akademi som ska leva i åtskilliga år. Klubban ska tåla att dunkas i bordet efter många beslut och bör därför tillverkas av ett slitstarkt material. Valet föll därför på kanadensisk ek, en fingervisning om att Värmändska Akademien alltid ser både inåt landskapet och utåt världen.
Jag ritade upp konturerna av klubban, sågade ut den grovt och sedan var det att tälja med kniv. Det kan sägas att jag fick såga ut den en gång till eftersom jag fann en längsgående spricka i trästycket och beställningen gällde ju en och inte två klubbor! Flitigt bruk av rasp, sandpapper – av olika grader – och slutligen inoljning med en patentblandning som innehåller färgpigment. Klubban var färdig, och jag hade haft roligt nästan hela tiden!
Mellan slagen vilar klubban varmt och ombonat i en förvaringspåse, formgiven och tillverkad av akademiledamoten Inger Stinnebom.
Vid Akademiens första högtidsmöte i november 2002 gjorde klubban tjänst för första gången. Akademiens preses slog den i bordet och jag kunde lättat konstatera att den höll!
Bo Jonzon