Små sällskap och akademier, de finns omkring hela vårt land, hör ni ni,
men bara i Värmland finns något så fint som vår Värmländska Akademi.
Den började stillsamt som resonemang mellan två i ett boksäljeri
och växte så småningom upp för att bli vad den möjligen tänktes att bli:
ett forum för konst och musik och teater och prosa och skön poesi,
fast vissa var rädda att det skulle bli lite grann av internt kotteri,
för gamla kulturknuttar något som kanske kan kallas en sorts terapi,
att akademien skulle bli för ett snacksaligt gäng blott ett tunt alibi.
Jag tror nog med facit i hand att vi faktiskt kan säga att de, de fick tji,
för mötena har både vett och substans, konferenser med innehåll i.
Fast visst har det inträffat möten där snille och smak lyckats helt utebli.
Och visst, det kan erkännas, visst finns där inslag av stôllighet och tokeri.
Vi lär och förkovrar varann och oss själva med stillsam och mild frenesi,
Odd Fellow studerade vi under året och finnskogen gick vi uti
med snabb konferens på en P-plats i Östmark, ja så ambitiösa är vi.
Och några av oss har fått priser och ära och andra har mer låtit bli.
Nu har vi på allvar gått in för att skapa en värmländsk encyklopedi,
och viljan är god men tyvärr tycks detsamma ej gälla vår ekonomi –
så snart vi har sponsringen klar drar vi sta med ett laddat och fullt batteri.
Vart år före jul är vår sammankomst öppen med föredrag och kåseri,
med dikt och musik för envar som vill komma och bjudas ur vårt skafferi.
Och det som då framförs ges ut i en skrift som blir sammanställd av Britt- Marie.
Ett Lagerlöv ger vi till dem som är närmast att kallas ett värmländskt geni.
Maj Bylock är närmast i år och får lövet för utmärkt och stort skriveri.
Små sällskap och akademier, de finns omkring hela vårt land, hör ni ni,
men bara i Värmland finns något så fint som vår Värmländska Akademi.
Torleif Styffe
Från Årsskrift 2009